Jag har fått material mig tillskickat från Thomas Erenmalm där det framgår att Peter flyttar hemifrån 1843 och arbetar då som dräng på ett par gårdar i Gråbo och Stannum men skaffar så småningom en egen gård, också på 1/6 hemman i Stannum. Gårdens namn är Granåsdamm.  Nåväl, jag besökte också Granåsdamm. Jag körde till Stannum och strax innan man passerar golfbanan på vänster sida tar man av på Stannums byväg och sedan bär det iväg på små vindlande vägar. Tack vare min GPS hittade jag rätt. Granåsdamm stod det på en skylt och dessutom namnet Sävinger. Det var ett namn jag kände igen. Så jag parkerade på gårdsplanen och gick fram och knackade på. Det kom en dam och öppnade och jag kände ju igen henne. När jag nämnde mitt ärende så sa hon: då ska du tala med min man. Då visade det sig att hans namn är Lars Sävinger, kusin med Ove Sävinger i Lerum, vars fru Ing-Marie är dotter till Evert Larsson, uppväxt på Ekeberg i Olofstorp, bror till Bertil Larsson, som var gift med Majbritt Larsson, dotter till Olaus son Erik. Hans fru, Solveig, kom från gården Heden som ligger i utkanten av Gråbo och är syster till Siv, gift med Lars Åke Larsson, bror till Bertil och Evert. Lars Åke och Siv har tre barn, nämligen Kjell, Sven och Gunilla. Kjell var till nyligen missionsföreståndare för Svenska Alliansmissionen och Sven är med i den framstående gruppen Memphis Rhythm Chapel, där min Mattias är solist. Bara för att komplettera – Solveig och Siv hade ytterligare syskon, nämligen Elly, Irene och Ove, ingen av dem är i livet idag. Vi från Bergums Missionsförsamling umgicks ju den här tiden med ungdomarna från Gråbo Missionsförsamling och dom fem syskonen från Heden kallade vi för hednabarnen, en inte helt adekvat benämning. Dom var nämligen alla engagerade i Gråbo missionsförsamling.  

På Granåsdamm föds Olaus 29/1 1859. Här växer han upp tillsammans med sina syskon August, Anna Beata, Alfred och Anna Kristina. Fyra barn ytterligare får dom men dessa dör tidigt som spädbarn. 1868, när Olaus är nio år, flyttar familjen till Ryd där de driver en gård på 1/6 hemman vid namn Anfastebo. Jag besökte även denna gård, som visade sig vara två gårdar.  Jag åkte fram till den första men kände inte igen mig från mitt besök någon gång på 60-talet med Alex och Eskil. Jag fick förklaringen då jag åkte fram och knackade på vid den andra gården. Det ursprungliga Anfastebo delades på grund av en arvstvist. Två bröder som inte kunde komma överens, delade på sig och byggde var sin gård.

Vid den här tiden är det vanligt att barnen får börja arbeta tidigt. Så även Olaus. Olaus och Alfred flyttar till Bergum 1884 respektive 1889. Olaus har träffat en flicka vid namn Nelly Augusta, förmodligen vid något av de samlingar man hade i hemmen i den gryende väckelsen. Hon är föräldralös sedan 16-årsåldern då hennes pappa dör. Modern dör, förmodligen i barnsäng, när Augusta är bara tre år. Tänk er att som 16-åring få ansvaret för en stor bondgård med en massa kor, hästar och grisar. Men hon hade naturligtvis hjälp av drängar och pigor, som var vanligt den här tiden. Men också av en gammal trotjänarinna vid namn Emma. 1884 gifter sig Olaus och Nelly Augusta. Bröllopet stod i Vråtsered hos ”Månses” (moster eller morbror?). det största huset som fanns i socknen vid den tiden. Småkulla mangårdsbyggnad låg den här tiden mera bortåt Lillstugan till, ungefär mitt på den stora gräsmattan och var av det mera traditionella slaget för den tiden (rum, kök, kammare). Ladugården lär ha legat bortanför Lillstugan på det dåvarande gärdet där numera småhus har byggts. Den ende av Olaus och Nellys barn som föds i det gamla huset, är Albert, född 1885. Detta år bygger Olaus det nuvarande Småkulla, visserligen tillbyggt en gång senare med en andra våning. Olaus är själv snickarkunnig och gör förmodligen mycket själv. Enligt Olaus var det den enda gången som han gjorde emot sin far, när han tog till Småkulla så stort. Trädgården runt den nya mangårdsbyggnaden anlades efter att ha konsulterat en länsträdgårdsmästare. En karta över trädgården gjordes upp och det planterades träd och växter därefter.

 Ladugården byggs där Fyrkanten ligger idag. Under Fyrkanten är den gamla potatiskällaren. Där i källaren sitter Eskil och Alex och sorterar potatis då Olaus passerar förbi efter att ha kommit från tåget- han var ju ofta inne i Göteborg i affärer. Pojkarna visslar glada i hågen och då Olaus hör detta, stannar han till och säger. ”Vem har lärt er vissla, pojkar”? Det behövdes inte mer förrän pojkarna tystnade tvärt. Att vissla var nämligen synd, man kallade då på den onde.  

Ladugården var byggd i U-form, tre sidor kring en gård. Jag minns från min barndom hur den delen av ladugården, som låg mot vägen hade ett utskjutande tak, där is förvarades. Isen kom från Småkulla damm och sågades upp i avlånga block, som staplades på varandra. De täcktes sedan av sågspån för att de inte skulle smälta för fort. Isen användes till att kyla mjölken. Ladugården revs 1939, när Hilding Karlsson, gift med Olaus dotter Louise, byggde den nuvarande.

Olaus gifte alltså sig till gården Småkulla 1884 och blev bonde. Från början livnärde han sig på gården genom att sälja potatis på torget i Göteborg. Sedan fortsatte han med att leverera mjölk i småflaskor till kunder inne i stan. Även hö levererades in till Göteborg. Olaus var en oerhört driftig man, som hela tiden planerade för fortsatt utveckling. Han utvidgade sitt ägande i Olofstorp med Nordgården, Torvhög och Rydstå. Så småningom kom andra affärer in i bilden-möbler.

Möbelsnickeriet i Lindome är känt från 1700-talet och hade sin blomstringstid under 1800-talet. Snickarna tillverkade sina fina möbler under vintermånaderna när dom annars var sysslolösa. Möblerna såldes på olika marknader, främst i Göteborg på lördagar. Med häst och vagn lastade med stolar, bord och byråer begav dom sig tidigt på morgonen iväg till Lilla Torg, senare Järntorget för att sälja sina möbler.  Snickarskrået i Göteborg protesterade högljutt för dom ville inte ha någon konkurrens från dessa snickarbönder vilket resulterade i att Lindomesnickarna bara fick sälja stolar. En man vid namn Johan Bernard Collde’n hade startat en verksamhet i Lindome där han, förutom att han själv tillverkade möbler, även tog emot möbler tillverkade av bönder runt Lindome. Han startade också en speceriaffär där bönderna erhöll materiel till sin verksamhet men också matvaror för sitt uppehälle. Johan Bernard Collde’n dog tyvärr rätt ung i diabetes och då köpte Olaus rörelsen och fortsatte verksamheten och etablerade en möbelaffär på Alle’gatan i Göteborg. De hade lager i Basarerna på Järntorget, en träbyggnad i två våningar, vilken brann ner men återuppbyggdes igen. Jag har minnen från den tiden då basaren fanns, att vi stod på andra våningen och tittade på kortegen som hade sin sträckning förbi Järntorget. Det var stora fönster så man hade en väldigt fin utsikt. Senare etablerades Collde’ns Möbelaffär på Järntorgsgatan 8 där den fanns till och med år 1991. Även en cykelaffär på Järntorgsgatan 10 var i släktens ägo. Men Olaus fortsatte att utvidga sina affärer. En tid hade han en möbelaffär i Karlstad, som sonen Albert förestod liksom ett väveri Mölnbo som sonen David skötte.    

Men det var inte enbart affärer som upptog Olaus tid. Han var också politiskt aktiv och blev riksdagsman, både i första och andra kammaren i olika perioder. Han engagerade sig främst i landsbygdens frågor. I en motion begärde han en utredning om ”skydd för fastighetsägare på landet mot störande och stojande tillställningar i omedelbar närhet av hans hem”. Han erhöll också en medalj för sitt politiska arbete, en vasaordensmedalj. Det var en medalj som instiftades av Gustav den tredje 1772 och utdelas av kungen för förtjänsten för väl förrättade allmänna värv och uppdrag. Han lär också tillsammans med brodern Alfred haft inflytande på att Västgötabanan fick den sträckning den slutligen fick.

Från 1885–1905 föddes 13 barn. 1885 föds Albert, först i skaran. Sedan kom barnen tätt, ibland med ett års mellanrum, ibland två. Av de tretton barnen uppnår endast nio vuxen ålder, nämligen förutom Albert, Ernst, David, Eskil, Alex, Erik, Louise, Einar och Ester. 1895 föds Bertil som dör i unga år, 13 år gammal, liksom 1905 tvillingarna Signe och Paul, som blev 7 respektive 29 år. Två dödliga sjukdomar härjade den här tiden och skördade många offer, spanska sjukan och tuberkulos, den senare avled Hildur av 30 år gammal. Att det måste ha varit en kolossal arbetsbörda för farmor Augusta kan var och en förstå, även om det fanns pigor och drängar. Det fanns ju inte alla de hjälpmedel som finns idag och småkullebarnen fick tidigt lära sig att hjälpa till. Det är ju början av 1900-talet. Ännu finns inte elektricitet. Ytterligare ett exempel på Olaus kreativitet är att han går samman med några bönder i Bergum och bygger ett kraftverk i Lärjeån ute vid Gunnilse. Om man tar av Krokerydsvägen, där man kör in till Lärjedalens golfbana och kör ner till Lärjeån, så låg kraftverket strax till vänster. Min far berättade viken fantastisk upplevelse det var då han vid ett tillfälle närmade sig mangårdsbyggnaden i Torvhög och dom hade fått elektricitet inkopplat och han ser hela gården strålar av ljus. Innan hade dom fått uträtta alla sysslor i skenet av fotogenlampor. Det gick väl an under den ljusa sommaren men tänk er att gå ut i ladugården och mjölka korna kl. 5 på morgonen i december när det är som mörkast. Man hade speciella ”bykdagar”, tvätten låg i stora kar och sedan öste man kokhet lut över. Sedan behandlades tvätten vid Småkullabäcken med klappträ, då man slog och bankade tvätten så att den blev ren. Petter i Heljered, som var en duktig snickare, tillverkade många sådana klappträ till Småkulla. Jag har i min ägo ett, som nu befinner sig i min stuga i Grövelsjön. Apropå Småkullabäcken. Där finns idag den ovanliga bävern. Den har fällt ett antal träd och också byggt en fördämning så det bildats en damm. Bävern är ju idag ett fridlyst djur som var på väg att utrotas men som inplanterades igen 1922 med djur från Norge och efter fridlysningen ökat och blivit allt vanligare.

Bakade gjorde man hela dagar i bakugnen i Lillastugan, runda brödkakor med hål i mitten, s.k. småkullekakor. Lillastugan byggdes någon gång i början av seklet, förmodligen 1902, för att bli ett komplement, när barnaskaran växte så fort. Dit flyttade småkullepojkarna och upplevde det som frihet att ha ett eget hus.

Farmor sägs ha varit en mjuk och blid människa men ändå med en bestämdhet, som när hon sa ifrån, gjorde att man lydde.

1909 är ett bemärkelseår, silverbröllop. Vad det fejades inför detta. Det köptes ny möbel till förmaket, det målades utomhus, trädgården fick sin justering. Runt gångarna sattes det upp stolpar med wire emellan. En stor del av socknens folk, liksom släkt och vänner kom. Även affärsbekanta från Göteborg kom upp. För att klara förplägnaden hade man kokerska och serveringspersonal, klädda i svart med vita krås. Barnen fick nya fina kläder. De presenter som gästerna hade med sig, utgjordes av föremål i silver. Det skulle vara så vid silverbröllop. En del av detta finns kvar på Småkulla än idag.

Farmor och flickorna Louise, Hildur och Ester skötte bl.a. mjölkningen, men Alex hjälpte dom ibland för att underlätta deras arbete, en uppgift han inte gillade för mjölkning var kvinnogöra. Det berättas att efter mjölkningen föreslog farmor en gång att man skulle ta stora vagnen (två hästar och vagn med plats för 6 personer) och åka Lerum, Stenkullen, Gråbo, Olofstorp som avkoppling. När de kom vid Stannum sa några ”gubbar” till dom att det skulle komma en bil från Göteborg. Det gick inte att mötas på vägen, förmodligen var vägen något likt en smal skogsväg i våra dagar. Ernst, som satt vid tömmarna, räddade situationen genom att köra upp på en avtagsväg, när han såg bilens lyktor på avstånd.

Annars var småkulleborna trägna besökare och medlemmar i missionsförsamlingen, som sedan 1883 verkade på platsen. 1800-talet präglas ju av en vitt utbredd vana att använda alkohol, något som även Olaus och Alfred ägnade sig åt. Min far berättade om hur han i sin tur fått sig berättat att dom höll till ute i ladugården och spelade kort och samtidigt styrkte sig med brännvin. Och det är nog ingen överdrift att påstå att det blev lite för mycket av den varan med risk för alkoholism. Den här tiden är det som väckelsen bryter fram. Det hölls sammankomster i hemmen, man läste bibeln och både Olaus och hans bror Alfred blev frälsta, som uttrycket var. Och bröderna var sedan initiativtagare till att missionsförsamlingen bildades och ett missionshus byggdes, detta för exakt 140 år sedan. Missionshuset stod på den plats som idag kallas för ” missionshustomten”, till vänster om vägen upp till Bergums Lantgård. Där står idag en minnessten från den tiden. 1915 flyttades missionshuset till den plats där Equmeniakyrkan idag är beläget, en tomt som Olaus skänkte. När järnvägen med station byggdes, växte samhället upp och koncentrerades till området framme vid stationen. Då var det naturligt att missionshuset flyttades dit. Olaus hade också en vilja att sprida evangelium. Min pappa berättade hur han hade uppdraget att söndagar skjutsa runt sin pappa Olaus till bönhus i trakten i deras amerikanska bil av märket Cleveland, ett uppdrag som inte alls uppskattades av pappa. Detta gör Olaus den tid han är i Stockholm i sitt politiska uppdrag. Hans fru såg uppenbarligen inte mycket av honom. Jag delar Olaus gudstro och kan ibland sakna att detta inte längre har den betydelsen i vår släktförening som den hade tidigare. Jag har många gånger tänkt att det skulle vara väldigt intressant att nu i mogen ålder få sitta ner och ha ett samtal med vår anfader Olaus, om hans gudstro. Att höra hans syn på frågor, som var aktuella då och som fortfarande är aktuella.  Men är det så att någon av er skulle vilja samtala med mig om detta med gudstro, så kom till mig. Det skulle jag uppskatta mycket.

Under vardagen och när helgen kom, så samlades man till möten i missionshuset. Där hade man sitt andliga hemvist och många är de ”stora” och kända predikanter som gästat Småkulla. Nämnas bör Carl Boberg, som skrivit sången O store Gud och som besökte Småkulla vid två tillfällen. Det var ett gästfritt hem och man hade ofta folk på besök. I ungdomsåren hade småkullebarnen ofta många vänner med hem efter mötena, då man spelade och sjöng de kända läsar- och väckelsesångerna. Louise spelade då på det piano som stod i salen.

Annars kretsade livet kring det dagliga arbetet på åker och äng. Mitt första minne jag har från Småkulla är hur jag kommer in i köket. Det är middag och  rast mellan 12 och 13. Middag åts alltid kl.12. Där sitter alla, drängar och pigor runt köksbordet och jag har ett så tydligt minne av hur många flugor det finns överallt. Ovanför bordet där man sitter och äter, hänger, inte en utan flera klibbiga flugfångare ner från taket och det är fullproppat med flugor. Ett annat minne är att i köket är en stor zinkbalja och där är ett stort skaft med handtag. När man vevade det fram och tillbaka, så kom det vatten ur en kran. Man hade alltså ännu inte elektrisk pump som gjorde att vattnet kom, bara man öppnade kranen.

Ett annat minne är att i trädgården och på kullen hade man kalvar tjudrade. Det var deras gräsklippare. Över huvud taget var ju tillgången på foder ett ständigt återkommande problem att lösa för det var ju det som avgjorde hur många kor man kunde ha. Jag vill minnas att som mest hade man 28 kor på Småkulla när jag var barn och sprang uppe på Småkulla. Så fort det gick på våren fick korna komma ut på grönbete för vid den tiden på året var det ofta inte så mycket hö kvar att lägga fram till korna. Jag minns att när jag var barn, fanns det en man anställd på heltid. Hans namn var Anders och kalladesför ”laggårdskarn”. Han bodde med sin familj i ” torpet ”, som låg strax ovanför Småkulla damm. När det var dags att mjölka korna, måste dom in i ladugården. Då gick Anders ut till korna där dom gick och betade. På långt håll började han ropa. Ött, ött, hemåt. Då lyfte korna på huvudet och lyssnade och allt fler och fler börjar röra sig mot Anders. Snart är alla i rörelse och så småningom inne i båsen för mjölkning.

Man utnyttjade all tillgänglig mark att låta korna gå och beta på. Vid den tiden växte småskog på det som vi kallar Småkulla Lund. All gröda som kunde utnyttjas för foder till gårdens djurbesättning var viktig, vilket fick till följd att man röjde all småskog till förmån för gräsväxt. Så t.ex. röjde man ett område uppe i skogen, där det konstaterades vara gynnsam jordmån för gräsvall. Ett oerhört arbete då man spettade upp alla små och stora stenar, som sedan kördes till nedsidan av röjningen. Där kan man fortfarande idag se ett stort röse, nästan som en bronsåldersgrav. Det är beklämmande att det idag är omöjligt att se var Småkulla Äng en gång har legat. Det är helt igenväxt och det går inte se att det en gång varit en äng, där kor gick och betade. Det var ju alltid liv och rörelse och hela tiden behov av hjälp även av oss unga pojkar. Pelle, Kalle (fosterson till Louise och Hilding) och jag hjälpte till med att gallra rovor. Det var på gärdet vid Himlabacken. Raderna var oändligt långa och vi fick 25 öre raden. Man tjänade kanske några kronor på en dag, men å andra sidan kostade inte en glasspinne mer än 10 öre i kiosken mitt emot Sven Johanssons handelsbod. Vi hjälpte också till atthässja och stäcka hö. Det var långa dagar, ofta i stekande sol och det var ett härligt avbrott när faster Louise kom med kaffe och småkullekaka, som hon själv bakat i ugnen i Lillstugan. Den smakade himmelskt gott.

Farmor fick tyvärr inte uppleva något barnbarn mer än Alberts Gösta, som föddes något år före hennes död 1921. Augusta blev bara 56 år. Endast Eriks bröllop fick hon vara med på. Något att tänka på när vi idag samlas så många ättlingar efter henne och Olaus.

Jag har en samling avskrifter av brev, som skickades mellan bröderna. Det är framför allt olika ekonomiska frågor angående Collden`s Möbelaffär, hur bra eller dåligt försäljningen gick. Men jag noterar att året 1931 är det ofta meddelanden om Olaus hälsa. Han har haft återkommande problem med hjärtat. I ett brev från 3/2 1931 så meddelas att pappa Olaus är varken bättre eller sämre. Han har mycket slem i lungorna, känner sig trött. Besökande läkare konstaterar att hjärtverksamheten är svag och att han inte får oroas. Dock ingen överhängande fara men man ska vara försiktig.

Nästa notering om Olaus hälsa är från 28/1 1932. Han är nu bättre men har besvär med lungorna, svåra håll i bröstet och en massa slem. Han har haft anfall åt hjärtat, det fjärde på ett år, det senaste varade längre än tidigare. Han är nu oredig och tror sig vara på Smögen och Kappered. Den 20/3 dör Olaus 73 år gammal.

Denna redogörelse har jag gjort med hjälp av uppgifter från Tore Bjerhem, min syster Brita Peterson samt Thomas Erenmalm.

Olofstorp 12/6 2023, Gunnar Bergenkull