Hej alla i släkten! Här kommer lite information från vårt styrelsemöte i onsdags. Det var ett intensivt möte via Teams och i dessa tider fungerar det helt ok. Arbetet denna gång fokuserade sig helt och hållet på att göra klart underlag för att kunna ta ett beslut om Småkullas framtid. Detta förslag kommer att skickas […]
Småkulla är först omnämnd i oficiella dokument 1565. Och det är också belagt att den varit i vår släkts ägo sedan slutet av 1600-talet. 1881 drevs gården av den då blott 16-åriga Nelly Augusta. Tre år senare gifte hon sig med Olaus Pettersson som då flyttade till Småkulla och blev lantbrukare. Mangårdsbyggnaden låg då ungefär där lillastugan ligger idag.
1885-86 lät Olaus bygga den nuvarande huvudbyggnaden, och ladugården låg då ungefär där fyrkanten ligger.
Efter några mycket intensiva år, då hon bl.a. fött 13 barn, avled Nelly Augusta 1921. Olaus gifte om sig, och flyttade till ett nytt hus i Olofstorp. Han fick ytterligare 11 år innan han slutade sina dagar 1932.
Nytt par på Småkulla 1921 blev Olaus dotter Louise med make Hilding Carlsson. Dom utvecklade Småkulla, och byggde bl.a. den nuvarande ladugården. Louise avled 1972, och då övergick Småkulla i släktföreningens ägo. Hilding fortsatte dock att bruka gården till sin bortgång 1977.
Småkulla fortsatte att bebos av Pettersöner. Nu Olaus barnbarn (Erik Petterssons son) Paul Pettersson med hustru Birgit. Det mer omfattande lantbruket avvecklades efter två år.
2007 var det dags för en ny generation Pettersöner att flytta in i Småkulla. Denna gången Olaus barnbarnsbarn (Ernsts barnbarn), Annakarin Dimakis med familj.
2022 slutligen, beslutade släktföreningen att sälja Småkulla. Nya ägare blev Tess och Jacob Hansson. Lagår’n såldes strax därefter till den tidigare hyresgästen, Sven Snickare.
Historien, vad Småkullasläkten anbelangar, börjar med att en viss Hans Frossberg flyttade till Stora Lundby på 1700-talet. Hans far, Olof Frossberg, vars före detta fastighet finns kvar än idag i form av ett hörnhus på Korsgatan-Drottninggatan i Göteborg, utrustade kaparfartyg åt svenska staten som han även försåg med pengar till den då magra krigskassan. Hans Frossbergs mamma hette Christina Donner, och hennes bouppteckning finns för övrigt bilagd, och ger en intressant inblick i hur ett hushåll kunde se ut i slutet av 1700-talet/ början av 1800-talet.
Sonen Hans arbetade bl.a. med sockerraffinering vid bruk som då fanns i Göteborg. Han står även omnämnd i förrättningsprotokollet i samband med storskiftet i Lerums by runt 1760. Hans gifte sig med prästdottern i Stora Lundby, Ingry Stina Strömberg, vars far omnämns redan i Ströms Wätdle Härad. En dotter till Hans, Christina Frossberg, är långt före sin tid när hon väljer att kalla sig Hansdotter-Frossberg, kanske av respekt för både sin far och farfar. Christinas gammelfarfar hette Carl Mattis Donner. Ursprungligen från Stralsund, och av cigarrfabrikssläkt. Men nu borgmästare i Ystad.
Christinas
Men vad har detta med klanrutor att göra? Jo, Hans Frossbergs mormor heter Barbara Kinnaird. Kinnairdsklanen, en familj där man verkligen håller ihop, kommer ifrån Skottland för att både som krigare och affärsmän hjälpa Sverige. Vi befinner oss nu i en tid då det som kom att bli Göteborg vimlar av valloner, holländare, skottar och engelsmän. Här råder en energisk europeisk innovations- och entreprenöranda som får landets baksida, Stockholm, att framstå som trött och sliten. En ny stad håller på att skapas och affärs- och kulturlivet i den nya staden domineras av EU-folk långt innan tyskarna kom på att EU-tanken var ett bättre sätt att få makt än att kriga den till sig. Barbaras farfar, James Kinnaird, är född i Skottland 1595 men dör i Göteborg, 1639, och är därmed den förste Kinnaird att flytta till Sverige. När han dör har han titeln assist & stämpelmästare. Som sådan har han varit med om att med sina kunskaper hjälpa till i uppbyggnaden av Göteborg tillsammans med sin maka Elisabeth Wedderbaum, vars klan kräver en egen berättelse. James Kinnairds egen anfader var Rudulphus Ruffus, som är omskriven redan 1180. Släkten Kinnairds rötter kan sedan spåras tillbaka till 600-talet.
Ett av Christinas barnbarnsbarn kom sedan att bli vår Nelly Augusta, och därmed är ”säcken ihopknuten.”
Kinnairdsläkten är gigantisk med många familjer i Nordamerika såväl som Australien. Men det är ändå spännande att vara del också av den släkten, om än en bara en liten kvist.
Mer info hittar du på www.kinnaird.net
Colldéns Möbel AB grundades 1895, med affär i Järntorgsbasaren som sedermera brann ner 1910. Den byggdes dock upp igen.
Olaus blev ensam ägare till firman 1913. Olaus köpte sedan butiken på Järntorgsgatan 8 (fd Bergströms möbler) 1919. Då hade dom redan en “outlet” på Norra Allegatan som behölls som fiiial. Sedermera köptes också Järntorgsgatan 10 in, 1943. Den innehöll först en cykelaffär, men blev sedan omgjord till “Slöjdaffären” 1954.
Pga. av att det nya Folkets Hus skull byggas, blev firman uppsagd från de s.k. basarbyggnaderna. Istället renoverades 8:an, och den nya möbelaffären kunde invigas 1948.
Stor del av möblerna kom från början från den egna möbelfabriken i Lindome, nerlagd 1930. Olaus hade även en speceri och diverseaffär i Lindome som behölls och inte lades ner och såldes förrän 1962.
Ansvarig för verksamheten var således Einar Pettersson från 1927. I mitten av 60-talet gick Einar i pension. 10an (slöjdaffären) öppnades och Bengt Erenmalm och Leif Krook i 8;an, Olle Erenmalm och Sören Bjerhem i 10:an tog över ruljangsen. Man hade dessutom en tredje affär i affärsgallerian Kompassen under några år i början av 70-talet.
Verksamheten avvecklade 1991 och fastigheten såldes.
